Nu när vi för tillfället åker buss till och från dagis*, med byte vid Salutorget och allt, så har Julia lärt sig att säga "sssch" och föra händerna isär och samman igen, på samma sätt som bussdörrarna gör. Samt att peka på lamporna i taket, sätena, stoppknapparna och trappstegen, och gatulyktorna som susar förbi utanför.
Men snart hörni, snart tar mina distraktionsknep slut för de långa bussresorna. Suck, även om vi hittar en lämplig bil snart så vill jag flytta å det kvickaste bara för att ha promenadavstånd till dagis. Svärmor (som är finskspråkig) talade häromdagen om att vi ju har ett finskt dagis här i faggorna, helt i samma kvarter nästan. Nej, är min reaktion. Mitt barn kommer att omges av finskan hela sitt liv (om hon bor kvar i Finland) så jag vill att hon ska växa upp med känslan att det finns ställen och sammanhang i hemlandet, utanför familjen, där svenskan lever och är det naturliga valet. Detta är vad det innebär att tillhöra en språkminoritet, att måsta jobba lite extra hårt för att modersmålet ska finnas med i ekvationen. I vårt fall innebär det en sträcka på 7 kilometer till dagis, 15 minuter med bil eller 35 minuter med buss. Varsågoda, det var dagens I-landsproblem.
Nu ska jag analysera en sonat.
*Stulen bil och allt det där.
2 kommentarer:
Vi valde finsk dagis 150 meter från ytterdörren. Men då fanns det faktiskt ett svenskspråkigt lika nära åt andra hållet. Det kändes som rätt beslut och jag tror ännu att det är det (jag och Linus har alltid haft svårt med finskan) men så klart kommer tvivlets stunder ibland! Men det är klart, Esbo är också betydligt mera svenskspråkigt än Åbo sist och slutligen.
Vi åkte fram och tillbaka med buss oändliga gånger med William. Vissa dar går det bra, andra inte. Han lärde sig älska bussar och siffror, vilket han fortfarande. :D Håll ut, det är värt att kämpa för svenskan!
Skicka en kommentar