Johannetider

Midsommarafton har firats i strålande väder ute på holmen, med kaffe och prinsesstårta i bersån följt av vedbastu med björkkvast. Sessan har lekt med sina svenska kusiner på en filt i gräset, först lite spänt men senare med stor förtjusning. Under tiden har Sessans pappa, svärfar och svärfars bror suttit en god stund under parasollet och snackat pilipalipolitik till det övriga gängets stora ointresse.

 Näin meillä. Jag är medveten om att alla inte har en ö eller en stuga dit de kan ta sig för att fira midsommar, eller möjlighet att hyra, och för mig är det först tionde året som jag är med, så för mig är detta något av ett privilegium. Dessutom älskar jag den där villan och hela snåriga, vildvuxna stället. Även om huset är gammalt och förfallet, och dessutom kallt och genomfuktigt eftersom det inte går att elda förrän skorstenarna har murats om, och även om den skrangliga bryggan är så sned att den inte går att använda, och stranden är en dyfälla som håller på att växa igen, ja även så. Jag ser mig omkring och förundras över att jag får komma hit och leva i den här fridfulla bubblan varje sommar.



Så gissa om jag blir beklämd när jag slår på TV:n på midsommardagen och ser i nyheterna att människor har drunknat och omkommit i bränder och hittat på alla möjliga dumma sätt att ta kål på sig själva och andra. Jag fick en skämtteckning på mejlen som säger allt:

Eiku näin meillä...