Efter en hel dags skivinspelningsmaraton med Key är prinsessan helt tom i huvudet. Jag har röst kvar (skrev hon med viss stolthet i fingrarna) men har inte den mentala förmågan att ta en vettig ton mer. Att spela in musik är roligt -- eller nej, bättre sagt: att öva in musik så bra att det duger att spela in är roligt. När alla verkligen kan sitt stuff, DÅ först börjar musiken andas. Är man som jag vill man dock ge järnet på varenda liten tagning och det slutar med att man knappt vet vad man heter efteråt. Jag måste öppna bloggen för att kolla. Nästan.
Det är en lite underlig känsla att kunna trosbekännelsen utantill på kyrkoslaviska men att däremot inte vara helt säker på vad man heter i efternamn. Som tur händer det inte så ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar