huaa

Oh my, my, my. Vilken helg, vilken maraton, vilken grande finale. Det jag tidigare skrivit om Schnittke gäller kanske fortfarande men den här löken har många lager. Och längst in i löken, i kärnan, finns detta: mäktigare än så här blir det inte. För några veckor sedan såg jag fram emot att få konserten överstökad och återgå till en tillvaro där jag inte behöver kämpa så in i Norden på varje körövning. Nu när konserten är förbi sveper musikens efterdyningar fortfarande över hela min kropp och jag vill bara gå tillbaka. Åh, denna känsla av belöning efter veckor och månader av slit. Tror med handen på hjärtat att jag aldrig har upplevt den så här kraftigt.