Sitter i morgonrock fast klockan är snart tolv och lyssnar på radioinspelningen av lördagens adventskonsert. Det känns ömsom fint, ömsom lite knepigt och nästan halvfrustrerande. Allting låter nämligen mycket bättre i huvudet och i minnet. Vad beror det månne på? Stämningen, akustiken, "being in the moment"? Det gör egentligen detsamma, jag är überstolt över kören och också över min egen insats! Nog finns det saker jag reagerar på och som jag har lagt bakom örat, "nästa gång gör jag så här". Det är en del av nöjet att lyssna på en inspelning, chansen att utvecklas. (Översättning: om jag uttrycker det så där fint och moget så kanske det inte märks att jag vill dö när jag hör mig själv ta DEN DÄR tonen som aldrig lyckas)
Men vilket fantastiskt slut på Florakarriären, värre kan man ha det!
När jag inte sjöng eller dirigerade satt jag där och hade Fiilis. Tittade upp mot valven, hörde kören klinga, tittade på deras ansikten och glada blickar och bara njöt. Hade en mäktig "sista gången"-upplevelse.
Sen kom applåder, blommor (Hannas ljuvliga blomma står på mitt nattduksbord, fammos och faffas vid datorn och körens och Ullas finns i vardagsrummet), kramar, tack och beundran. It was over. Eller inte helt. Faktiskt inte alls. Med andra ord, det blev JULFEST! Och vilken fest! Klockan sex följande morgon var vi hemma. Och då stack vi nästan genast från eftersläppet, trots högljudda protester.
Jag tolkar det alltså som ett gott tecken att jag är trög som gammal sirap i dag, det betyder att jag är normal. Planerna att jobba som vanligt idag var helt klart orealistiska, banne mig att jag gick på den betan igen. Ny plan: undvik allt som innebär mer än minimal hjärnaktivitet. Är tillbaka imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar