om att steka

Host host rossel svälj suck host... crääääpp.

Nu har den kommit, förkylningen. Påminner mig om en av de humoristiska broderade tavlorna (av typen Home Sweet Home) på Designtorget i Sverige som Sandra och jag hade fasligt kul åt: "Helvetes Jävla Skit". Just det.

Nu pågår kurering i kvadrat. Fram med hela arsenalen. Te med ingefära, C-vitamin, echinacea, hostmedicin, Carmolis, Codesan, Strepsils. Snyggt uppradat på köksbänken så att jag säkert kommer ihåg att använda allt.

Men jag skulle ju skriva om hälgen i Linschaping och min internationella dirigentdebyt. Finskt-svenskt sångarting, tre studentkörer från Finland och två från Svärrje. Fyra stora körer på 35-40 pers och så Flora som vanligtvis är typ 40 men som denna gång var en tapper trupp på sjutton. Tre erfarna dirigenter som är utbildade musikproffs, och så jag. Men som ni kanske redan läste så gick det bra. Fett bra. För att citera Jontzu på fejan, vi sparkade rumpa. Skimret av legendrosa har redan lagt sig tungt över lördagens bravad... men helt perfekt var det ju inte. Bara nästan. Jag kunde ha förberett min speak lite bättre - har ett vagt, pinsamt minne av något i stil med att likheterna mellan Åbo och Linköping är många, varefter jag skulle ge typ tre exempel men bara kom på att Åbo har en å och Linköping en... kanal. Tydligen var jag också rätt så otydlig när jag förklarade att Ett liv för mig tillägnas vår fästman Lihkören - våra körer är "förlovade", ett sätt att upprätthålla kontakten. Många i publiken trodde att JAG var förlovad med någon i Lihkören... och jo, vissa sånger sjönk en aning. Don't care. Vi var samsjungna och hade en fantastisk UTSTRÅLNING och blev överösta med beröm. Aah the sweet taste of success...

Lånar ett uttryck som Sandra och jag snappade upp på gatan i Linköping: Vi steker för mycket alltså. Asschysst!