Den här dagen får gå ner i historieböckerna som dagen då Heidi frös helt i onödan. Har suttit här i sommaridyllen på holmen och jobbat, det låter ju skönt och harmoniskt eller hur, men just idag råkade sommaridyllen mest bestå av råkyla, drag, fukt och annat elände i den kategorin. Oj ve så jag har frusit. Trots dubbla mjukisbyxor, två lager under tröjan och raggsockorna. För ser ni här finns ingen värme just nu, skorstenarna blev inte helt godkända vid senaste brandsynen och till oljevärmaren hittade jag inget lyspetroleum. Och jag är dessutom en sån här typisk lättfrusen person som blir riktigt sur och tvär och börjar tycka enormt mycket synd om sig själv när hon fryser. Enligt min mening finns det inga godtagbara skäl för att jag ska måsta frysa, inga alls. Bättre miljöhänsyn? Högre kaloriförbränning? Sparsamhet? Nej, nej och åter nej. Fatta. Det finns inga ursäkter för att Heidi ska måsta frysa, the end.
Så här gick jag omkring och våndades OCH FRÖS och kände hur mitt elände bara svällde och gallan bara steg högre och högre upp i halsen. Martyrfaktor hög. "Huuu va de e syndommeeeej..." Tills. In kommer J och säger att jo, pappa påstår att det nog går att elda i den där spisen ändå, om det behövs. Och förresten så fanns det lite lyspetroleum kvar i värmaren.
Så nu har den lilla martyren fått sin brasa och den sprakar så där mysigt som bara brasor kan. Och universum kan förhoppningsvis förlåta mig min lilla dramaepisod. Det håller jag på att göra i alla fall, som tur. TUR att jag förlåter mig själv så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar