Söndag: klockan tre, efter tre timmars Camerataövning, tänkte jag att neeeej, hur ska jag ännu orka på dop till min småkusin i Liittoinen och sjunga och vara trevlig? Men. Det var ju helt överraskande angenämt. Antingen håller jag på att bli på riktigt vuxen, en sån vuxen som tycker att det är en riktig höjdpunkt i veckan att få lite kaffe och tårta, eller så var detta helt enkelt en mycket trevlig tillställning. Nu är rösten lite ansträngd men annars är allt ganska skönt: söndagkväll, solen skiner in genom fönstret så att det riktigt värmer och jag får njuta av lite ledighet. Lite är mer än ingenting...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar