Gårdagens körövning, näst sista bänkraden i Braheauditoriet, en första sopran går en inre kamp med sig själv: "jaha, men Ringlek börjar ju i piano, han har inte märkt det. Jag borde säga. Men nu finslipar han på första altens stämma. Jag har dessutom kommenterat massor idag, det är inte bra. Måste lära mig att hålla tyst lite också. Inte undergräva hans auktoritet och så. Men nu tar vi sången från början och... nähe, det blev forte igen. SKA JAG SÄGA? NEJ, var stark och håll truten, du klarar det här."
Så kan det låta en dag då man är lite extra trött och jobbig. Men jag lyckades faktiskt hålla käften. Till sist. Jisses. Mitt namn stavas K-Ö-R-N-Ö-R-D.
Mitt liv just nu: listan på saker att göra växer exponentiellt men jag tar det lugnt idag. Som en investering, en dags lugn ger tre dagars hålligångkraft, tai jotain. Så om en stund tänker jag promenera till stan för andra dagen i rad (bort feta lår, bort!), äta lunch med flickorna och gå och prova en balklänning jag såg igår. Och resten av dagen fram till kvällens nostalgiövning har jag faktiskt inte planerat. Detta är frihet.
1 kommentar:
Hahhaa. Fantastiskt. Jag känner igen mig. Får också lite dåligt samvete när jag för femte gången kommenterar nånting. Så brukar bara köra till och säga vad jag tycker med en min som betyder "Peå riktight!!" och då ids Uffe inte kommentera utan låter det sjunka in och tar från början. Fanatiskt bra.
Skicka en kommentar