Varning, det här är ett inlägg där jag slår på bröstet, dansar regndans, galar som en tupp och på alla sätt beter mig helt opassande enligt vårt jantelagssamhälles normer. Med andra ord; Jag är glad och stolt över mig själv, och visar det!
Jag är kördirigent, tammefan!
Jag har alltid älskat att sjunga i kör. Jag har alltid älskat att sjunga, punkt. Och alldeles extra mycket i kör. Och jag har länge, länge drömt om att vara den där paradoxala figuren som inte sjunger, men som på alla andra sätt är med och gör musiken. Hen som alla tittar på (helst) och som gör att ensemblen fungerar ihop. Kort och gott, jag har drömt om att dirigera. Och det känns så himla, otroligt BRA att den drömmen har gått i uppfyllelse.
Förresten, nu vet jag på riktigt att jag mår bättre. Jag är så himla inspirerad! Tänk att något så enkelt som ett telefonsamtal, med möjlighet till en ny chans att uppföra ett av mina älsklingsverk med kören, kan väcka sådan eufori. Jag kan inte avslöja verket just nu, men jag håller tummarna för att kunna göra det snart.
Ja kören då, vilken kör? Jo, Kören. Kulkuset. Min kör. Kören jag är dirigent för sedan drygt två år tillbaka. Åbonejdens äldsta kör. Kulkuset är en jättefin kör. Kulkuset är en jätteutmaning, i ordets bästa och finaste bemärkelse. Kulkuset är det bästa som kunde ha hänt mig. Det är en fantastisk chans att lära mig och utvecklas, på så väldigt många olika plan.
För det mesta släpar jag efter med kören. Jag har alltid tre gånger så mycket ogjort som det jag verkligen får gjort. Det är onekligen en stressfaktor. Men det är liksom en del av det hela, en del av utbildningen. För det här är en verklig Utbildning. I musik och musicering. I scenkonst och kreativ planering. I anatomi och rösthälsa. I organisation och ledning, psykologi och kommunikation. I marknadsföring och - helt enkelt - i precis. allt. mellan himmel och jord.
Jag är lyckligt lottad, jag leder en kör!
