Alltnog, nu har jag en sak att klistra in här. Gissa vad jag hittade när jag städade inkorgen? Ett utkast till blogginlägg.
Skrivet den 29 mars 2016:
Det är sant som de säger. Att ha två barn är inte dubbelt så mycket jobb som att ha ett, utan fem gånger så mycket. Okej, det är inget riktigt citat, det är jag som säger så.
Men. Det är så värt det. Man blir belönad på så många små och stora sätt. Eller kanske det är så att man får små belöningar hela tiden som känns otroligt stora och fina. Och mellan belöningarna kan det faktiskt kännas helt lugnt och, alltså faktiskt, normalt också. Haha, ca fem procent av tiden. En stor del av tiden mellan belöningar upptas av dåligt humör, eskalerande irritation, orka-orka-tunnelvision, vredesutbrott och känsla av Misslyckad Förälder.
Handen upp den som känner igen sig?
Och hörni. Nu har jag gått ut på fejan med informationen att jag har varit utbränd. Det blir inte officiellare än så. Twitter, you say? Läs ovan. Jag hinner bara med Facebook och det bara typ en gång i veckan. Jag är sömnhandikappad och använder inga skärmar efter klockan sex på kvällen (Men fråga mig igen om sisådär tio år).
Det här med utbrändhet kan ta lika många former som det finns människor, har jag upptäckt. Och det är inte så att man en dag ser sig själv i spegeln och konstaterar att "shitt, jag är utbränd". Det är ens närstående som märker och lider av det. Så en dag, om man har tur, blir det läkarbesök. En klok person sade häromdan att bara det att man få småbarn är en oerhörd fysisk och emotionell ansträngning som dessutom kommer ganska plötsligt. Och då började jag inse att utöver den emotionella berg-och-dalbana som följer av något så vanligt som att få barn, så har jag lidit av en hel del stress av andra orsaker också.
Utbränd och på bättringsväg, tack och lov (tack, FPA).
