Dos años

Jepulis. Det vart konsert igår, och det vart en lyckad tillställning på alla sätt. Jag sjöng lite mitä sattuu på ryska ibland, men ingen klagade, och resten gick nog bra. Så bjöd ja på lite mellanprat också, så där som jag tycker om att göra, för att alla ska känna sig hemma. Inga klagomål där heller. Bästa kommentaren kom från en av utvärderarna (som alltså gav mig feedback och poäng efter konserten, som var som ett slags tent): "olet korkeiden pianissimoiden kuningatar". Uuuuuh! Oujea, jag kan!! Inte allt, och inte så bra som jag skulle vilja, men jag kan någonting!

Idag har jag suttit sex timmar på körövning, och inte vet jag om vi har en chans i den prestigefyllda tävlingen dit vi är på väg, men fasiken vad vi har gått framåt på bara en vecka.

Jaha, kalas imorgon då. Som Johan konstaterade lugnt i sängen igår: "vi har det ganska bra grundstädat". Men det är ju sant, ju. Vi dammsög, när var det, förra helgen? Räcker hur bra som helst. Sen är det lite prylar här och där, dem kan man gömma undan. Färdigt.

Nu ikväll blåste vi upp en massa ballonger och pratade hela tiden om att det blir kalas imorgon. Så nu är dottern åtminstone taggad. När vi borstade tänderna berättade jag att hon blir två år gammal, och hon upprepade med perfekt uttal: "dos años". Min stora lilla flicka.

Den glada göken

Just det, hela denna vecka handlar om det här:

På lördag är det körövning och på söndag ska vi på något underligt sätt ha tvåårskalas, tjopps bara! Det ska finnas tårta och det ska vara städat. Har på känn att vi behöver en plan.

Hon sade "ja"...

Jag är vid liv! What's more, jag har varit på fest! Uu-uu kyllä vaan. Det är ju så att när ens käraste finaste Camsa ska säga det lilla stora ordet och ställa till med fest, så då är Botby och senare Esboskogarna The Place to Be.

Edit: Sibbo. Vi var i Sibboskogarna. Jag må vara nästan utlänning och därtill Åbobo, men det är ingen ursäkt för att ta fel mellan Sibbo och Esbo. Jag menar, jag förutsätter ju också att alla vet skillnaden mellan Reso och S:t Karins, visst?

Jeejee vi hade dessutom det bästa bordet och det bästa gänget, såklart. Och brudparet var nog så rörande kära i varandra att inte ett öga var torrt under vigseln. Och herreje, det fanns karkki- och chipsbuffé! Alla, ta ad notam: på en bra fest ska det finnas karkki- och chipsbuffé. Tänk vad självklart det låter nu. Och ett bänd som kan sitt stuff, det är också bra. Och fiilis, och goda skratt, och god mat och dryck, och kort och gott, kärlek.

Detta, plus två sovmorgnar tack vare vår lyxiga vistelse hos Johans faster Heddy, har gjort underverk. Gissa vem som blev gladare av att ses igen efter två hela dygn ifrån varandra, Julia eller mamma? Det är frågan, det. Jag tror nästan att det var mamma*.

*Som lyckligtvis inte hade så ont i håret efter festen, tack vare ett nattligt äventyr mot en avlägsen busshållplats som slutade med intagning av horisontell position och nerfällning av ögonlock klockan två på natten. Man är inte tjugosju år gammal längre, sirni.

Veckans ord

Veckans ord? That would be "suckelorum".

Suck för hålet i plånboken som den nya datorn och den nya programvaran gjorde.

Suck för att det ska vara så ont om tid precis heeela tiden.

Suck för att vara trött, vem har på riktigt tid att vara trött?

Summa summarum ist es das grosse Suckelorum diese Woche.

Slutsats: ei näin. Det här att studera och jobba och ha familj är värsta ekorrhjulet ibland. Jag måste säga att min mentala tolerans för detta frenetiska springande i hjulet börjar vara ganska liten, och det är ju i och för sig en bra sak. Få se vilka kloka insikter en Houtskärhelg för med sig. Nästa vecka blir det tammetusan nya, bättre tag. På måndag inleds operation Skala bort. Skrämmande, men nödvändigt.

Veckans fail

Hej come on nu, på rige. Vem, aj äsk ju, vem är så korkad att den lägger en sportflaska med korken halvöppen i samma väska där datorn finns?

Just det. Hejdå dator.

Tech supporten här hemma sade vänligt att "ja, kanske du kan tänka så att det var dags att skaffa en ny, den är ju ganska gammal redan". Well right you are, det var precis vad jag gjorde. Välkommen till mitt liv, Asus X502C med din kompetenta Intel i5-processor. Men vet du, jag måste nog döpa om dig för jag kan är skitdålig på att komma ihåg random siffror och bokstäver. Vi återkommer till det, va? Nu ska jag på körövning. Herredumilde vad jag har saknat att gå på körövning. Herredustore vad det känns bra att vara frisk så jag kan gå på körövning!

Edit: Har jag blivit religiös eller what is the deal? Detta är ordets makt. Ibland bara måste man få använda ett visst ord för att det ska kännas rätt.

Köksbordsgraffiti

Bobborna har varit i farten här hos oss.Hur opassligt kom detta? Fråga inte, jag har inte energi att förklara just nu. Det får räcka med att säga att "opassligt" bara är förtecknet, naej, bara en liten flugskit som ska föreställa ett av förtecknen i partituren.

För man går ju och har en massa fina planer på vad man vill åstadkomma, och sen kommer det också nya överraskande planer som är resultatet av dålig grundplanering och som måste bearbetas, och under tiden är man hemma med ett sjukt barn, och sen blir man sjuk själv. Det vill säga, livet tittar på en med en ganska stor dos förakt, skakar på huvudet och fnyser "du trodde bara".

Fast jag tror att om man är lyhörd, och inte blir allt för sur och grinig på livet, så har hon en del visdom och klokhet att dela med sig. Det där som jag skrev i förra inlägget är nog något som livet länge har försökt banka in i huvudet på mig: man ska inte planera för mycket, men inte heller för litet.

Jag har liksom lite iakttagit mig själv i smyg på sistone, och funnit en hel del saker som jag kunde göra bättre. Men måste också komma ihåg det som står på vårt köksbord:

Det hela började med att Julia i misstag fick tag på en tusch. Sen skrev mamma det här, och nu har bordet blivit vår inofficiella gästbok.

Dum

Att jag inte lär mig: inte planera för mycket. Men å andra sidan måste man nog planera lite, för annars kan man klanta sig riktigt ordentligt. Ja, jag har gjort båda nu på sistone, både planerat för lite och för mycket. Och jag vet inte vilketdera som känns dummast.*

*Edit: för lite planering vinner. Överlägset.

Mittimellan vore bra, men jag är inte riktigt en mittimellan-typ, fast jag hela tiden försöker.

Nå. Nu är det slutföridag-tackföridag, och hej ostbrickan och vinet.