Åhå

Så kom veckoslutet. Min mobiltelefon klarade inte natten med en ynka stolpes laddning, utan den tuppade av nångång mellan elva och soluppgången. Följaktligen kom det inget alarm klockan sju, utan vi låg och sov eller halvsov till klockan åtta, och då steg vi upp bara därför att jag fick impulsen att titta på armbandsuret. Därmed har dottern sovit sin första trettontimmarsnatt, och jag frågar er: ska vi köra fjortontimmarsexperimentet imorgon?

Nå nej, det ska vi nog inte. If it works, don't fix it och allt det där.

Alltså om det är någon som undrar varför vi stiger upp klockan sju på en lördag så är svaret att vi har hållit fasta sovrutiner sedan Julia var fem månader gammal, och hon sover som en liten klocka. De långa sovmorgnarna hägrar någonstans långt in i framtiden. Fast jag är egentligen ingen sovmorgonmänniska, så för mig har har det inte varit någon enorm uppoffring. Om ni frågar J är tonen måhända inte lika käck.

Nya vindar får börja blåsa nu

MåsteVill ge livstecken på bloggen, det händer så många sjukt spännande saker hela tiden. Alltså kolla här, idag har jag till exempel:

1. Lagat köttgryta åt Julia.
2. Lagat fisk- och quinoagryta åt Julia.
3. Matat Julia.
4. Varit till butiken med Julia.
5. Hängt tvätt.
6. Läst, lekt, gosat och bytt blöja.
7. Sopat köksgolvet. Tre gånger.
8. Skrapat ihop fyra arbetstimmar.

Kan någon snälla berätta för mig hur alla punkter utom den sista skiljer sig från mammaledighet?

Ibland suger det att vara den som har ett flexibelt jobb. Men: sörj inte, räddningen är nära: imorgon börjar dotterns mjukstart på dagis. Dagis. Dagis är mitt nya favoritord.

Sånt här sysslar vi med

Låt mig försöka beskriva min dag:

Den började med att jag försökte inviga min mamma i ashtangayogans mysterier, med ganska blygsam framgång. Lugna puckar - sedan jag började lyssna på typ New Kids on the Block i slutet av 80-talet visste jag att vi inte alltid kommer att gilla samma saker, hon och jag. Nu vet vi åtminstone att yoga är min grej och pilates hennes grej (som hon dessutom är jättebra på).

Kring lunch förorsakade jag en mindre familjekris genom att nästan lova bort mig till en körkeikka i Esbo imorgon. Som tur tog jag mitt onekligen svårfångade förnuft till fånga och avböjde i sista sekund. Crisis averted, freden återvände till riket och allt var väl.

Några timmar senare surrade vi över till släktingarna på andra sidan viken och åt en massa god mat, snarvlade en hel del och skrattade medan prinsessan Julia skrek och var på uselt humör. Jag tror faktiskt att jag aldrig har sett mitt barn skrika så där mycket tidigare. Jag vet inte vad som är gulligare - när hon är på soligt humör eller när hon skriker för full hals och tycker att allt är skit.

Slutligen, efter att mitt trötta barn äntligen hade krupit till kojs, åkte pappa och jag ut med snurran och vittjade det nät han hade inhandlat samma morgon i hopp om abborfiléer. Ack, inga abborrar fick vi. Ingen annan fisk heller - det satt en braxen i nätet men den slank tillbaka i sjön i misstag. Nätet hade dessutom trasslat till sig riktigt ordentligt och pappa fick yttra ganska många svordomar innan vi fick allt ombord. Saldot blev lite sjögräs, en brun pinne och ett trasigt nät. Jag konstaterade för mig själv att fiske med nät inte är pappas grej. Må det komma mera gädda med kastspö då, det finns nog smör att steka i.

Nu sitter karln och tittar på OS. Jag ska strax skära några skivor skärgårdslimpa som han har bakat idag, breda på lite(mycket) smör och slå mig ner och försöka intressera mig för idrott fram till läggdags.

Att sån var min dag. Hoppas ni har haft en bra dag ni med. Hej tå.

Om hur man tänjer på sommartiden

Eftersom sommaren tycks tro att den är förbi passar jag på att påminna den om att vi ännu är i Houtskär en vecka till, ergo NEJ sommaren är minsann inte förbi. Jag var och doppade mig i havet i morse och allt.

OS varvat med Will Ferrell

Hhhnnnggghhhh... pust. Det var nära ögat. Det här tänkte nästan bli ett inlägg om städning men som tur lyckades jag stoppa det i tid.

Istället blir det här ett OS-inlägg. Sport, på min blogg. Häftigt, va?

Eller nåja, sport och sport. Det handlar faktiskt om en superviktig men inte alls sportig del av de olympiska spelen, nämligen prisutdelningarna. De är så himla långtråkiga. Vi har alltså tittat på diverse simtävlingar och det känns ju som om de simmar i tre minuter och sedan pousar för kamerorna med sina medaljer i trettio. Fett spännande för oss tittare. Efter de två första prisutdelningarna har man hunnit stirra färdigt på funktionärernas bisarra Star Trek-aktiga uniformer så det enda som återstår är att faktiskt följa med det som händer, och det som händer är: inget. Det är så man börjar tycka synd om den stackars TV-kommentatorn som måste sitta där och hitta på nya saker att säga i minut efter minut, efter pinsam minut.


Eller så byter man kanal, zapp. Vi tittade just på en av de bästa filmerna någonsin, Stranger than fiction. Visst har ni sett den? Se den!

Besök är bästa ursäkten att städa

Vi är hemma i stan i några dagar med anledning av en kort keikka på slottet och mina föräldrars ankomst på fredag, och arma dagar, alltså armafeckingdagar vad här är råddigt. Snacka om skönt att komma hem - not. Jag höll på att få spader igår, som annars också var en ganska tung dag, då Julia sov dåligt och var gnällig och trött efter den långa resan in till stan. Men skam den som ger sig. Idag har jag hunnit städa balkongen, så nu kan vi åtminstone sitta där och smutta på något lämpligt medan vi blickar ut över parken på fredag kväll. Vardagsrummet blir följande prioritet eftersom föräldraskapet ska sova där, och som tur ser det nästan okej ut redan. Värre är det med arbetsrummet-släsh-barnkammaren. Jag väljer att fästa blicken i golvet när jag går in hit för att inte få ont i huvudet. Just nu sitter jag här och jobbar, och är oändligt tacksam för att min arbetsstation är placerad mot väggen.

Som spanjorerna säger, hasta aquí hemos llegado, hit har vi kommit - men nu räcker det. För som vi finlandssvenskar säger: nu perkele.

Ivern

Min man och jag - man kan inte säga att vi är så jättebegåvade när det gäller DIY. Villa och trädgård är liksom inte vår grej. Ja, jag säger vår och menar framför allt hans. Men så kommer vi ut till holmen, och något händer. Plötsligt är vi - hur ska jag uttycka det - helt besatta. Går inte att sitta, finns för mycket att göra. Att det ska vara så beroendeframkallande att kratta, till exempel.